Vi visste tidigt att det skulle bli svårt att få barn, men så svårt som det visade sig vara var det ingen som hade trott. Jag har en svår genetisk sjukdom som i mitt fall mest gett stora problem med lungor och mage.
Efter att ha hållit på med IVF under ett antal år började vi mer och mer inse att min kropp med dåliga lungor inte skulle klara en graviditet. Adoption var aldrig ett alternativ heller eftersom min sjukdom gjorde att jag inte skulle bli godkänd. Min upplevelse är att anledningen till att ett heterosexuellt par behöver få hjälp av en surrogatmamma är densamma som för mig, alltså att kvinnan har eller har haft en svår sjukdom.
Vi fick sedermera kontakt med en svensk läkare i Chicago där vi började etapp två i vår långa resa i barnlöshetsträsket. Här gjorde vi totalt fem försök som inte fungerade, detta med två olika surrogatmammor – varav två eller tre missfall. Jag har nästan tappat räkningen på hur många försök vi har gjort och hur många missfall vi haft. Hur mycket pengar vi lagt ut vet jag knappt heller, bara att det är mycket. Jag mådde bitvis mycket dåligt psykiskt, tyckte det var oerhört jobbigt att andra fick barn och kände mig oerhört ensam. Ibland kände jag att jag bara ville ge upp och leva ett liv utan barn, men innerst inne visste nog både jag och min man att vi skulle kämpa tills vi fick vårt barn. Vi gjorde ytterligare ett försök i Boston på ny klinik, med ny surrogatmamma. Detta ledde också till missfall. Nu var jag helt slut psykiskt och jag kan fortfarande se tillbaka på den tiden och få rejäl ångest.
Men, när det var som mörkast vände det. I juli 2015 sattes två embryon in, och efter ett par veckor fick vi veta att ett litet hjärta tickade så fint därinne. Vi var med på Skype vid ultraljudet och min man vände sig emot mig och sa ”är det så här enkelt det kan va?”. Vår fantastiska surrogatmamma Nicole uppdaterade oss hela tiden och vi hade nästan daglig kontakt. Vi åkte över för att få vara med på det stora ultraljudet och när allt var klart, allt såg fint ut och vi också fått reda på att vi väntade en pojke brast det för mig. Tårarna sprutade och min man och Nicoles man tröstade mig. Det vara 8 års ofrivillig barnlöshet som bara rann ur mig och jag var så lycklig. Den 2 april föddes äntligen vår pojke Fred, stor och lång och lite medtagen så det blev 2 dagar på neonatal med lite extra syre med mera. Vi var med på förlossningen vilket var underbart men nervöst. Nicole gjorde ett fantastiskt jobb och återhämtade sig fort.
Vi har fortfarande mycket kontakt och det känns som vi fått en extra familj borta i Maine. Vi åkte hem så snart vi kunde efter att vi fått pass och social security number till vår kille. När han var precis tre veckor landade vi på Arlanda och vårt nya liv hemma kunde äntligen börja!
Lisa i Stockholm