Jag träffar E under en av årets kortaste Göteborgskvällar. Vi dansar till elektronisk musik på en båt förtöjd vid Fiskekyrkan. Redan en av de första gångerna vi är med varandra berättar hon för mig att hon inte kan bli med barn. Hon är född utan livmoder, statistiskt sett sker det för var 5000 kvinna. Jag hade aldrig hört talas om tillståndet och är i gott sällskap med de flesta gynekologer som hon har träffat. Hon upptäckte det själv genom en grav felbehandling som resulterade i såväl skador som skadestånd långt innan hon hade träffat mig.
Det tar över fem år innan vi bestämmer oss för att skaffa barn. ”Man kan alltid adoptera”. Det visar sig snart att adoption är en lång, osäker och kostsam process. De flesta adoptionsländer kräver att man gifter sig, så vi gifte oss. Det är en fin liten ceremoni med påföljande middag på en av långgatorna i Göteborg. Vi påbörjar även en adoptionskurs som krävs utav Sverige för att få adoptera. Kursen har ett utpräglat negativt fokus, alla barnen har ”särskilda behov”, stora anknytningsproblem och kommer bli besatta av att finna sitt ursprung. Det uttalade syftet är att bryta ner ens förväntningar till ett minimum. För att adoptera måste man även bli godkänd av familjerätten. Det innebär bl.a. hembesök, ett långt batteri av sjukdomstester och intyg från bank och arbetsgivare. Våra vänner får skriva uppsatser om varför de tycker vi är lämpliga föräldrar. Eftersom jag är född i Polen, bestämmer vi oss för att adoptera därifrån. Vi tänker att det stärker barnets anknytning till hemlandet.
Fem år efter att vi påbörjat adoptionsprocessen har det politiska läget i Polen förändrats. En ny konservativ regering med utpräglad nationalistisk agenda ser dagens ljus. Efter ett halvår i regering bestämmer de sig för att stoppa alla utlandsadoptioner. För oss återstår alternativen att vänta på bättre politik eller byta land. Detta är egentligen också helt normalt. Många som adopterar tvingas byta land efter politisk turbulens. Efter flera år, många krävande utredningar och processar samt tiotusentals kronor i kostnader inser vi att processen kört fast. Under tiden har flera av våra vänner som inte ens kände varandra för fem år sedan fött både sitt första och andra barn.
Efter en resa till Köpenhamn besöker vi E:s väninna som precis har fått barn via en surrogatförmedling i Georgien. De känner varandra eftersom båda är födda med samma syndrom. E har alltid blivit intalad att hon inte kan få biologiska barn. Det visar sig inte vara helt korrekt. Hon har fungerande äggstockar, det som fattas är en livmoder. Vi bestämmer oss för att kontakta samma agentur som E:s väninna använt och blir förvånade över att dagen efter få förslag om tider för behandlingsstart. Bemötandet från förmedlingen är positivt och lösningsorienterat. Trots att det är en kostsam process bestämmer vi oss för att försöka.
Vi utför ytterligare en rad medicinska undersökningar för att bli godkända. Trots att surrogatmödrarskap ej är nämnt i den svenska lagstiftningen så råder beröringsskräck inom den svenska vården. Vi samlar våra prover genom att framställa det hela som en fertilitetsutredning. I medierna beskrivs vi som några som runder den svenska lagstiftningen. Hur kan man runda något som inte finns?
Vi försöker sätta oss in i processen, läser rapporter från par som får hantera tjänstemän på den svenska ambassaden i Georgien som ”slarvar bort papper” och försenar processen. Vi bestämmer oss för att hantera ett problem i taget. E inleder sin IVF behandling för att förbereda uttag av ägg i Georgien. Hon får sprutor utskrivna av en av få läkare som är villig att hjälpa oss och påbörjar sin stimulering. På arbetet och bland vänner berättar vi att vi skall på semester i Georgien för att uppleva vin och matkulturen. I resetidningen Vagabond, listas Georgien som årets resmål och vi ser fram emot ett möte med en ny kultur, även om det kommer ske under speciella förhållanden.
Efter ungefär tre månader från att vi hade beslutat oss för surrogat sitter vi på ett plan till Tbilisi. Vi landar, tar en taxi till kliniken och träffar läkaren som skall behandla oss under vår vistelse. E blir undersökt och verkar ha många ägg på gång. Läkaren justerar ner hennes stimuleringsdos samt ber oss återkomma dagen efter. Vi åker till hotellet vi har bokat som visa sig ligga vackert på en av de branta sluttningarna som omger staden. Vi går ut på takterrassen och anar bergen, floden och ser ett höghus med en stor blinkande georgisk flagga. Vi får en fantastisk måltid på en restaurang som serverar traditionell georgisk mat ackompanjerat av gott vin som bara jag får njuta av.
Vistelsen i Tbilisi är en blandning av dagliga besök hos kliniken och mindre utflykter i Tbilisi. Det känns märkligt att genomgå en behandling i ett land där man inte ens kan utläsa alfabetet och som nyligen har legat i krig med Ryssland. Till slut kommer dagen för äggplock och spermalämning. E får narkos och rullas iväg till operationssalen. Jag väntar på min tur. Kulturskillnader till trots är stämningen i väntrummet obekväm och förvånansvärt lik den jag upplevde på en klinik i Sverige några veckor tidigare. Det är över snabbt och jag sätter mig för att vänta på att E skall vakna. Det visar sig att det har varit en del komplikationer p.g.a. hennes icke typiska anatomi. Resultatet är dock att de har fått ut fler ägg än förväntat. Vi är glada och gör oss redo för resan hem.
Tillbaka i Sverige väntar vi med spänning på resultatet av första försöket. Vi berättar för några vänner åt gången om vår process. Det är alltid med spänning och oro för reaktionen. Våra farhågor besannas inte, och alla våra vänner visar förståelse för vårt val. De flesta är öppet stöttande vilket betyder mycket för oss. Jag har för länge sedan försonats med tanken om att Sverige inte kommer hjälpa oss på vår väg. Det vi önskar nu är främst att inte bli hindrade i den lösningen som vi har funnit på egen hand. Vårt första försök resulterar inte i någon graviditet. Nu är vi igång med vårt andra och håller tummarna för att det skall lyckas. Snart sex år efter att vi påbörjade vår resa mot föräldraskap hoppas vi på ett positivt besked.